Rädd för att smitta

Mitt medicin-missbruk fortsätter.

Jag funderar ganska mycket, för mycket ibland, och undrar om jag inte blev utskriven för tidigt. Om jag kanske borde läggas in igen. Överdoser var och varannan dag är inte bra. Och för att vara helt ärlig är jag lite hög just nu, men det får ni ha överseende med. He he? Nej. Det är inte roligt att vara självdestruktiv. Tro mig. Det är inte vackert att vara psykiskt sjuk, inga vackra kvinnor som ligger på vitmålade sjukhus. Bara trötta själar, tomma ögon, smutsigt hår och rökhosta.

Och jag känner mig lite så. Stoppar i mig mat och mediciner och alkohol för att fylla den här eviga tomheten som vägrar ge med sig. Får dåligt samvete och ristar in streck efter spindelbenstunt streck i huden på kroppen som inte är min.

För den är inte min. Jag känner inte igen den och jag känner mig inte vid den heller. Någonstans förstår jag att det jag gör mot kroppen också är dåligt för mitt själv, men det är inte alltid som det känns sant.

Jag vill skriva.

Glittrigt och poetiskt och fullt av själ, men allt är bara smutsigt och trasigt och emotionell cancer.

Och jag är rädd för att smitta.