Idag har jag tröstshoppat lite. Mindre än jag trodde jag skulle göra så jag antar att det är bra. Lite småstrunt egentligen, ett nytt pennfack som jag har fyllt med billiga pennor, två pris-sänkta anteckningsböcker, lite hello kitty hår-saker. Inte så mycket mer än så, egentligen.
Det har varit en lång radda skit-dagar på sistone. Och de verkar inte vilja ta slut heller. Det är konstant svårt att andas, att leva över huvudtaget. Jag har läkartid på måndag. Vi får se om hon vill lägga in mig fortfarande, men jag tvivlar på att J har ändrat sig på den punkten.
Vad mer kan jag säga? Allt är bara ett svart snår av taggväxter som river upp mitt inre varje gång jag rör på mig, varje vaken sekund och ibland även när jag sover. Det är inte jag som vill dö. Det är depressionen som är för tung för mig att bära.
Det är inte vackert med psykisk sjukdom, inte som i filmerna om missbruk och psyksjuka som Hollywood spottat ut. Det är inte vackra kvinnor på vitmålade sjukhus, det är svett och rökhosta, tomma blickar och otvättat hår.
Men jag önskar att jag kunde skriva vackert om det, så att det inte gör så ont längre. Men jag kan inte ens skriva längre, allting andas meninslöshet och trasighet, och Ingentinget tar över allt oftare.
Usch vad deppigt det här blev.
Punkt slut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar