söndag 11 maj 2008

Den där lite smutsiga känslan

Precis som igår har jag inte så mycket att säga, eftersom jag har jobbat hela dagen, och det har inte hänt något spännande. Många av våra original var förbi affären idag; verkar som om värmen lockat fram dem. Och den vanliga dosen hysteriska tonårsflickor som skriker högt och pipigt och pratar om Death Note. Idag snappade jag upp en argumentation om hur de löste dusch och toalett när L och Light sitter ihop med handklovar. Vad jag undrar är "Vem bryr sig?" och jag antar att det var det sista tecknet på att jag har växt ur all form av fanatism som jag antagligen hängav mig åt när jag var fjorton. Fast då fanns det bara Mixx Magazine och Sailor Moon och Fushigi Yuugi... Ungefär. Sailor Moon var min första fandom, med Fushigi Yuugi inte långt därefter...

Sedan var jag hängiven följare av Inuyasha och läste nät-scans och grejer, men efter tjugo volymer gav jag upp. He he. Men vi får inte glömma den underbara serien X (X/1999 i väst) som faktiskt gick att få tag på. Jag minns att jag tyckte det var en riktigt skum serie, men kunde samtidigt inte vänta på nästa nummer. He he.

Jag antar att jag helt enkelt har växt ur alla fangirl-beteenden. Heh. Börjar man bli gammal obaachan, eller blir man den coola tjejen i *insert manga/anime/spel/film/etc*? Hmm...

Det har varit varmt idag också! När jag kom hem vid sex-tiden visade min lilla termometer på balkongen 24 grader. Oj oj. Och två dagar i rad har jag jobbat med tre-kvarts ärmar. Det är väl inget konstigt, kan man tycka, men för mig, som haft (och fortfarande har i viss utsträckning) problem med impulskontroll i kombination med självskadebeteende så är det ganska känsligt huruvida man kan med att gå med bara armar eller inte. Men det har varit för varmt för att jag ska orka bry mig, och ingen har påpekat något. Förutom en kund som riktigt stirrade, men ja ja. Jag vet att jag inte har några farligt iögonfallande ärr, men jag tänker för mycket på det. Eh heh.

Har en massa manga att läsa också. Läste Monkey High! som var som alla andra skol-romans-serier. Trevlig och ganska rolig, men inte mer än så. Alla som gillar LoveCom lär tycka om Monkey High! tror jag. Ska läsa mera manga imorgon.

Fick ett mail från far min också. Trevligt att höra om hur de har det uppe i Linnarhult. Kanske skulle ta mig dit och hälsa på kissarna nån gång snart... Ska förövrigt sitta kattvakt över midsommar, och eftersom jag ändå inte har något planerat så kan jag lika gärna sova över och mysa med katterna. :3

Annars har jag inte så mycket att säga... Måste erkänna att jag tycker att Shokora (Chocolat) nog är Kaya's svagaste singel hittills. Tycker bättre om andra spåret, Pourriture noble, men är inte helt jätteförtjust. Hoppas nästa släpp blir bättre. Den här hade lite Perfect Garden över sig (och ja, det är Hora som har skrivit låtarna på den här singeln), men där Perfect Garden får en att tro på orden som sjungs, så känns den här lite plastigt poppigt på något sätt. Inte samma tve-eggade känsla som annars brukar finnas i hans texter. Och så låter han som i Glitter Arch; som om han försöker förvrida sin röst till att låta som ett anime-intro på nåt sätt. Jag vet inte riktigt... Kanske storasysters influenser?

Och i övrigt så tycker jag bäst om Horas låtar när de är lite tyngre och mörkare, på något sätt, jämfört med de studsiga, poppiga arrangemangen. Den där lite smutsiga känslan som fanns i Schwarz Stein...

Heh.

I shall bore you no longer.

Gonatt!

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag känner igen det där med att känna att man har vuxit ur fandomen. Men det handlar ofta om att man går vidare och hittar andra saker, eller kanske att man tycker om saker på ett annat sätt. Jag kan fortfarande känna hur det bubblar till inombords vid tanken på vissa manga/animeserier, men jag saknar nästan känslan av att vara helt inne i någonting, så där att man nästan dyrkade det.

Och vad gäller ärren så är de ju där för att stanna, eftersom det tar lång tid innan de bleknar. Skit i att folk stirrar. Det är provocerande för dem att se att folk inte alltid går och gömmer sina ärr, men det är liksom deras problem tycker jag. Jag har flera gamla bekanta som aldrig gömde sina ärrade armar, och man vande sig fort.

Hör av dig om du vill fika och snacka skit igen nån dag! /My