do not want

Så vad kan jag skriva om idag? Till att börja med kan vi ju ta vädret. Det blåser mer eller mindre storm ute, och jag hoppas att det går över tills imorgon.

Sedan kan vi ta det underbara tricket som någon drog, och grävde sönder en vattenledning, så hela berget är utan vatten sedan fyra-tiden i eftermiddags. Jag ringde jouren där en trött kvinna informerade mig om detta. Hon lade dessutom till att om man akut behövde vatten fanns det vid Siriusgatan 4, alltså längst ner på berget. Men vandra ner dit med en hink i det här vädret bara för att kunna tvätta händerna och spola på toaletten? Nej tack. Min vattenkokare var mer eller mindre full, så det löste sig ändå. Vid tiotiden ikväll räknar de med att alla ska ha vatten igen.

Spännande, no?

Så var jag ju och träffade läkare idag. Hon vägrade stryka Seroquel. Fail? Nästan. Hon gick med på att vi bytte ut den mot nån ny medicin som heter Abilify, som tydligen inte ska påverka vikten som traditionella antipsykotiska/neuroleptiska mediciner gör. En stund hade hon Zyprexa på tungan, men NO. DO NOT WANT. Den är värre än Risperdal när det gäller sådant... Så tittade jag på bipacksedeln på www.fass.se och där finns viktökning visst med bland biverkningarna. Det är däremot listat som en väldigt sällsynt biverkning, tillsammans med till exempel PLÖTSLIG DÖD, och ANOREXIA, och andra spännande saker. Oh yes. I feel totally safe. >_____>;;

Ska träffa henne igen om några veckor. Tills dess ska vi halvera dosen Seroquel och ersätta med Abilify, och sedan när vi ses igen ska vi byta Seroquel helt mot Abilify, om allt har gått bra. Om jag inte har gått ner något i september så ska vi byta ut klomipramin till någon annan antidepressiv, för det är nästa bov på listan över vilka mediciner som kan orsaka detta. Jag är lite nervös inför detta, eftersom anafranil/klomipramin är den första antidepressiva som har haft effekt på mig. Cipralex, Zoloft, och andra i den klassen har inte fungerat, och jag vill inte göra ECT, och Lithium känns lite farligt. Hmm... Vi får hoppas på att bytet till Abilify går bra.

Anledningen till varför hon inte ville bara stryka Seroquel var tydligen för att det som jag tycker är småsaker bland mina besvär, är klassade som allvarliga i mina journaler, så hon tyckte att det var hennes plikt att se till att jag inte hamnar tillbaka i hallucinationer och annat. Personligen tycker jag lite att visst har medicinen hjälpt mig med allt sådant, men å andra sidan har jag gått med det sedan jag var fjorton/femton någonting, så jag har liksom egna knep för att handskas med det. Det är mest bara en mindre lyx att slippa det nu. Helt ärligt talat skulle jag hellre ta tillbaka sånt om det betydde att jag kan gå tillbaka till normalvikt igen. Men no can do säger fru doktorn. Ja ja...

Jag ska förövrigt få Zopiklon/Imovane utskrivet som behovsmedicin för det finns kvällar när jag inte kan somna förrän framåt morgonen, which is bad, speciellt om jag ska jobba. Så då får jag en insomningsmedicin som jag vet fungerar för mig, som jag kan ta när det behövs. Då kan jag slappna av lite också, för ibland blir jag helt spänd inför att gå och lägga mig, och kommer jag kunna somna? Eller ligga vaken halva natten? Och det ska bli skönt att veta att det gör inget om jag inte kan somna, för då har jag lite hjälp att ta till. Heh.

Jag ville verkligen inte gå upp i morse. Jag låg och drog mig alldeles för länge, så jag fick hoppa duschen och åka in till stan och iväg till läkarsamtalet. Så tänkte jag duscha i eftermiddags, men inget vatten... Får bli imorgon helt enkelt. Men det känns lite snuskigt. >__>;;

På vägen hem handlade jag lite (sista mjölkpaketet! woo!) och sedan kom jag hem, bytte tillbaka till pyjamas och kröp ner i sängen och bara låg där ett tag. Inte säker på hur länge, såg inte vad klockan var när jag kom hem, men sedan steg jag upp igen, pimplade kaffe och åt sockerkaka (shame on me ;___;) och tittade på 30 days of night. Vääääldigt amerikansk, men shit vad snygga vampyrerna var, precis som serien, och även om de hade ändrat saker och gjort den mera "no one steps on AMERICANS" så var den en trevlig liten film. Förutsägbar, ja, men vilken film är inte det, så säg?

Eh... Hrm.

Sedan såg jag BUG, som var fylld av DO NOT WANT och oj vad jag hade svårt för den. Tråkig, kändes utan någon form av mening, dåligt skådespeleri (I'm sorry), amerikanska militären är ute efter mig för vi soldater är försökskaniner, aluminium-folie på väggarna hindrar signalerna, och en hög annat bajs. Någon tycker säkert om den, och tur är väl det, because I don't.

Oj oj, långt idag.

So now it ends.

Baibai.