Vikt-blah

En av mina största rädslor har alltid varit att vara överviktig. Och nu är den rädslan sann. Det rör sig inte om många kilon, men tillräckligt många för att det ska spela roll.

Jag känner inte igen mig själv i spegeln längre. Har inte gjort de senaste två åren. Det är en ständig kamp mellan hjärnan som minns det smala jaget, och ögat som ser något helt annat.

Ni som har känt mig ett tag har sett mig öka i vikt, från att vara ganska smal till vad jag är nu. Jag har alltid känt att jag har varit mitt utseende. Nu kan jag inte känna det längre, och vem är jag utan mitt utseende?

30kg övervikt.

Jajamensan.

Allt tack vare mediciner som ska göra att jag mår bättre, men istället mår jag sämre. Jag behövde inte den här extra vikten för att hjälpa mitt självförtroende, som redan var nära nog på icke existerande. Om jag hade vetat vad medicinerna skulle göra med mig skulle jag inte ha tagit dem, även om de kanske hjälpt några av symptomen för min sjukdom.

Det är svårt för mig att skriva om det här, för det skär så djupt in i själen bara tanken på alla dessa kilon. Jag började ju gå ner, och då sätter de in en medicin som inte bara ger ökad vikt, men också ökad aptit. Inte konstigt att jag aldrig känner mig mätt. Jag smyger med maten, trots att det inte finns någon här som ser mig. Jag smyger mig på vågen och suckar när den hånar mig.

Ibland gråter jag. Ibland, allt mer ofta, känns det som om jag aldrig kommer komma över den här kullen, det här hindret. Det känns som om jag alltid kommer vara fast i den här kroppen, på den här vikten, för hur jag än försöker äta rätt och röra på mig så händer ingenting. Det enda som händer är att jag har slutat gå upp, men för hur mycket längre till?

Det är lite därför som jag tänker be J ta bort Lyrica, för det är den jag har gått upp på. Dessutom gör den ingenting mer än att jag blir trött på den. Tio kilo har jag gått upp på den. Tio kilo som jag lyckats gå ner, poff, tillbaka.

Men det här är gnälligt och ingen vill läsa sådant.

Punkt slut.